Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juli, 2009

IMG_3454

Jag har ingen aning om man kan bli det och jag har aldrig hört om någon annan som drabbats, men efter de senaste dagarnas kanalfarande är jag övertygad om att jag blivit det – en slussjunkie. Att tuffa fram på kanalerna i en hastighet av si så där en åtta till nio kilometer i timmen är inte allt för dramatiskt. Träd, buskar, träd och träd. Så några träd till, och ytterligare ett gäng buskar. En aldrig sinande skogsmulledröm så långt ögat når. Visst kan man roa sig med att köra slalom mellan döda djur och allsköns skräp som flyter omkring, men det förlorar sin charm efter ett tag. Det finns ju ingen att tävla emot. Någon enstaka pråm kommer förbi emellanåt men de är svårflörtade och andra fritidsbåtar att utmana är det ont om. Men, efter att ha gjort Canal du Nord på cirkus två dagar har jag upptäckt något som livar upp tillvaron.

Kanalen är 95 kilometer lång och har 19 slussar. I genomsnitt blir det en sluss var femte kilometer. Detta djävulens straff mot en oskyldig kanalfarares fridfulla tillvaro har gått från att väcka fasa och oro till att skapa förväntan och spänning. Den skogsmatta hjärnan väcks till liv, sinnena blir alerta och adrenalinet pumpar. Jag går igenom processen steg för steg i huvudet, kollar så att fendrar och linor är där de ska – och kollar om jag känner igen slussen eller om det blir en helt ny upplevelse, med de krav på snabba beslut som det medför.

På Canal du Nord är nästan alla slussar likadana. Vattnet kommer in från samma sida som kanalvaktarens hus ligger. Alltså är det andra sidan som gäller. Sista stegen är min. Akterspring och förspring om ett steg i lagom höj. Medan portarna stängs positionerar jag båten. Ställer mig beredd. Och väntar. Så kommer rycket. Båten trycks mot väggen, åker fram lite, mot en belgisk motorbåt. Masten närmar sig deras jolle. Så bakåt. Släpper lite på förspringet, spänner akterspringet. Vattnet stiger. Måste snart flytta upp linorna några steg. Det gäller att passa på när vattnet är någotsånär lugnt. Mellan rycken. Vattnet släpps på stötvis, inte med ett jämt flöde. Nu. Ställer mig på aktertampens ända. Drar snabbt åt mig förspringet. Sörjan från stegen stänker omkring. Förtampen är lös. Sträcker mig. Linan runt ett nytt steg, så snabb hemtagning. Sedan är det akterspringets tur. Tre gånger upprepas proceduren – med varje lina. Sex meter upp i luften är det över. Lugnet råder och solen skiner. Pråmen lämnar slussen först. Då gäller det att fortfarande ha akterspringet spänt. Många pråmskeppare tänker på oss småbåtar, men inte alla.

Så tuffar man svettig och nöjd ut på kanalerna igen. Ännu en sluss avklarad. Kroppen återgår till viloläge, hjärnan på sparlåga. Man pustar ut, men snart – när träden återigen tagit över – väcks längtan efter nästa sluss sakta till liv igen. Giftet pumpar i ådrorna. Kickarnas kick heter Canal du Centre. Då kommer det 61 slussar på 112 kilometer! Eller kan man överdosera på slussar?

Annonser

Read Full Post »

IMG_3393

Att gå på kanalerna är riktigt skönt. Man upplever naturen på nära håll, ser människor arbeta och leka, känner lukterna av industrins utsläpp. Ett stycke av vägen ut ifrån Dunkerque vaktades min framfart av en häger. Den följde mig med blicken, flög en bit, landade och studerade mig igen, flög sedan en bit till bara för att återigen landa och fortsätta betrakta mig. Proceduren upprepades om och om igen. När revirgränsen nåddes flög den tillbaka till utgångspunkten och väntade tills nästa båt kom för att inkräkta. Trafiken är gles och ett större problem än mötande båtar är alla de fiskare som sitter längs kanalkanten med sina extremt långa metspö. Minst fyra fem spön måste man ha för att ha klass. Kommer man för nära kan det bli sura miner – men för det mesta är det vänliga gester man möter.

Visst kan det bli lite långtråkigt ibland kilometer efter kilometer utan att se en endaste båt. Men då kan man roa sig med att köra slalom mellan exempelvis en död katt, en lika död fågel och en nyligen avlivad fem liters dunk motorolja. Och Den Svarta Porten till Mordors rike – liknelsen gjord av besättningen på S/Y Siska som gick samma väg för något år sedan – var inte alls så hemsk som jag trodde. Mörkt och avgrundslikt var det där nere, men när väl för- och akterförtöjning var säkrade i de flytande pollarna kunde man sitta lugnt tillbakalutat och följa med de 13 meterna upp till en annan värld, där solen sken och man blev hälsad ”Bonjour” av en nyfiken och glad fransman.

Read Full Post »

IMG_3364

(Dunkerque 090721) Så var det äntligen dags att ge sig ut på nya äventyr, efter tre långa dagars arbete med att förbereda båten. Under dessa dagar har jag bland annat lärde mig att åttans buss, som lämpligt nog har en hållplats ett stenkast från hamnen och en annan ett lika långt stenkast från det stora byggvaruhuset Castorama, även har några avstickare som inte alls leder till träreglar, bultar eller rep. Å andra sidan kan jag lägga till en rundtur i Dunquerks västliga industriområde med stans snabbaste busschaufför på upplevelsekontot. Malmös samtliga busschaufförer har här sin överman. Devisen ”störst går först” var inget för honom. Hans motto var ”jag går först”. Att en 20 ton tung lastbil var nära att klyva hans skramlande glasbur till buss i en korsning var inget han tog notis av. Det gjorde däremot jag som satt ungefär precis där denna lastbil hade hamnat om lastbilschauffören inte ställt sig på bromsen med all sin tyngd.

Ingången till de franska kanalerna var tänkt att gå genom den för småbåtar anvisade slussen Trystram. 15.30 var aviserad slussningstid och då hade jag och tre andra båtar redan cirkulerat utanför slussportarna en dryg halvtimme. Dock behagade ett mindre lastfartyg begagna samma sluss för att komma ut till havs och denna procedur tog en smärre evighet. När fartyget väl kommit igenom så – stängde man slussen! Ska jag försöka sätta mig in i fransk logik måste väl tankegångarna gå något i stil med att 15,30 ju hade passerat för längesedan… En initiativrik belgare kallade då upp hamnkontrollen och frågade vad vi hade att vänta. Han fick besked att vi kunde använda den stora slussen. Den där som är till för de riktigt stora fartygen. Vi tog därför sikte på den yttre hamnbassängen.

En frisk bris blåste rakt in från Nordsjön och en mängd mindre och lite större båtar var på väg ut ur och in i hamnen. Det var således tämligen stökigt vatten i den stora hamnbassängen. Jag hade ju inte direkt sjöstuvat båten då jag inte tänkt få särskilt mycket saltvatten över mig på ett tag. Det var ett misstag. Vissa svallvågor stänkte över båten och jag fick snabbt dyka ner och stänga Delphins fina taklucka. Återigen fick vi vänta på grund av yrkestrafiken. Denna gång skulle fartyget dock slussa samma väg som vi så när det väl låg på plats i slussen fick vi fritidsbåtar följa efter. Jag gick in lite varsamt då jag läst om vad som hände bland annat Åke Palm när han kom för tätt in på ett fartyg i en sluss då han gick ner till Medelhavet med sin Ballad. Också med masten på däck. Klämma masten i slussporten hade jag ingen lust till att göra.

Slussen var lång och bred så att manövrera i den var inga problem. Om man bortser från att lägga till vid slussväggarna. Den tilläggbara ytan var uppdelad i små fack där själva väggytan var knappa metern bred. Precis lagom för att fenderplankan skulle hamna precis mitt emellan. Jag gjorde dock ett tappert försök att lägga till vid en av stegarna men den starka akterliga vinden gjorde att Delphin inte riktig gjorde som jag ville. Antingen var hon på väg med stäven rakt in mot slussväggen, eller så var det aktern som gick först. Inte en lämplig kurs med en mast som sticker ut cirka metern framtill och dryga två meter baktill. Långsides var hon i alla fall inte intresserad av att gå. Bromsa upp framfarten låg inte heller i topp på önskelistan. Den främre slussväggen kom allt närmare och då det inte längre fanns något att försöka förtöja vid tvingades jag vända och köra tillbaka i slussen.

De tidigare så initiativrika belgarna tog nu ett nytt initiativ. De låg längst bak i slussen och när jag kom upp till dem frågade de om jag ville ligga utsides dem. Om jag ville! Den aktre porten höll nu på att stängas och vindpåverkan avtog allt eftersom. Att manövrera upp intill dem gick därför helt efter konstens alla regler. Besättningen på denna belgiska båt av ungefär samma storlek som Delphin bestod av fem personer. Och när jag väl förtöjt in till dem förstod jag att det rådde en smärre kalabalik på deras båt. Trots de många händerna hade de väldigt svårt att hålla båten på plats där de ville ha den. Jag är glad att jag inte gjorde några fler försök att förtöja själv. Jag antar att masten inte skulle ha gillat det, och färden genom de franska kanalerna hade kunnat fått ett snabbt slut.

Vi hjälptes alla åt på belgarnas båt med att hålla ut för, akter, stag och spridare från slussväggen och utskjutande skydd anpassade för fartyg. Med tiden lugnade saker och ting ner sig och efter ungefär en halvtimme kunde vi tuffa ut i Dunkerques inre hamn, allt medan fartyget snällt låg kvar och väntade på att vi småbåtar kom säkert ut från slussen.

Omskakad men glad gled jag sakta fram emot nästa sluss. Den som skulle ta mig ut från Dunkerques hamn och in på själva kanalerna. Denna sluss var en helt annan historia. Två Ballader hade inte fått plats sida vid sida och någon påverkan från vind eller ström fanns inte. Väntetiden var dock lång eftersom det tog sin lilla stund innan hamnkontrollen förstod att jag ville gå igenom just denna sluss.

Väl ute på kanalerna var klockan över sex och nästa sluss som jag hoppats hinna igenom var stängd. Jag har därför nu sökt natthamn mitt i Dunkerque intill en kyrka i storleksordningen Lunds domkyrka, en av mopeder vältrafikerad bro och ett öde kontorshus mitt över kanalen. Vad som finns på samma sida av kanalen som jag ligger på har jag inte så mycket koll på. Kanalväggen jag ligger intill är nämligen så hög att jag knappt når upp att titta över den. Och inte kan jag komma i land heller. Mitt i Dunkerque ligger jag således lika isolerad på båten som i en ankarvik i Göteborgs skärgård. Rätt mysigt faktiskt.

Read Full Post »

Pågrund av ändrade förhållanden och en helsikes massa motvind har det goda skeppet Delphin nu förvandlats till kanalbåt. Nu är det Barcelona som gäller till vintern istället… Och det gråter vi inte för. Går in här i Dunkerque och nu väntar Paris, en 4,5 km lång tunnel (utan ljus) och flera hundra slussar (har inte räknat dem ännu…) Sanna är hemma och jobbar och ny besättningsman kommer inte förrän om drygt en vecka. Man lär vara rätt less på slussar till dess… Efter en vecka här i Dunkerque hoppas jag komma iväg i morgon eller på tisdag. Ska bli skönt att få förflytta sig igen.

IMG_3359

Read Full Post »

Skriver detta på väg från Norderney med holländska Lauwersoog som mål. Vi lämnade hamnen strax innan klockan sju för att ligga lite på plus över Schluchter – en av två bojade leder ut från Norderney. Det gäller verkligen att följa bojarna. Att förlita sig på ett sjökort, hur nytt den än är rekommenderas inte. Enligt en kille i hamnen rättas sjökorten under vintern medan bojarna sätts ut under våren.

Det blev en tämligen gropig färd med vind och ström i ryggen, och stundtals gjorde vi åtta knop över grund. Klockan är nu halv nio och vi seglar för bara genua med 5 – 6 knops fart. Solen värmer gott i ryggen och utsikten bjuder på ett härligt blått hav. En liten paus bara – måste maka över genuan på styrbordssida… så då var det fixat.

Sanna har precis gått och lagt sig då hon tyvärr mådde lite illa efter färden genom Schluchter. Hon kämpar på, det är förstås inte så kul för henne, men jag är glad över att hon står ut. Det är också synd att en seglats som jag upplever som helt underbar ska vara en plåga för henne.

Det här med att upprätthålla en blogg samtidigt som man är ute på långsegling är egentligen helt idiotiskt. Som att man har tid med det?

I dag (28/6) har vi varit i väg i två veckor och det är först nu som jag har tid att skriva. Och det är för hand ute i sittbrunnen. Vem vet när jag har tid att skriva in det på datorn så jag kan lägga upp det på bloggen? (det tog ytterligare 21 dagar)

Efter en segling som den vi gör nu på 12 – 14 timmar är det knappast tangentbordet som lockar när man kommer i hamn. En öl och en whisky ligger högre upp på önskelistan.

Tid för att skriva har man alltså allt för sällan. Detta betyder dock inte att det inte finns något att skriva om, snarare tvärtom. Det händer hela tiden något med båten, med omgivningen, med en själv.

Jag skulle kunna skriva spaltmeter om förberedelserna innan avfärd. Då tid lånades från sömnkontot och man inte ens hade tid att säga hejdå till alla man önskade. Och då var ändå inte allt meck med båten färdigt. Jag skulle också kunna skriva om en fantastisk bidevindssegling för styrbords halsar ner mot Smålandsfarvattnet söder om Själland, om första motorstrulet ett par timmar innan kvällning i Bögeströmmen och en stillsam natt vid en boj utanför Vordingborg.

Vi hade tänkt segla hela vägen ner till Kielkanalen i ett sträck. Det var delvis därför vi hade med gasten Magnus ombord. En pinande västvind skrinlade dock dessa planer. Lite bekväm måste väl även en segling få vara?

Skrivstoft finns även att hämta i följande dags kryss upp mot nästa natts vila på Vejrö; en nästan skrämmande tillrättalagd turistö med en hutlöst dyr marina. Dock utan hamnkapten så ännu en gratisnatt.

Det finns också att skriva om en fortsatt bidevindsegling ner mot Tyskland med en sjösjukare Sanna än vanligt och en glad Magnus och en glad Ralph ombord. Inte varje dag man gör 70 nm på 12 timmar.

Nästa kapitel skulle kunna handla om Holtenau där hela kvarter flaggade med upp-och-ner-vända holländska flaggor och där man gick in i en sluss för första gången. Här skulle man också kunna skriva om en trevlig passage på Kielkanalen där man funderade både en och två gånger om de där röda ljusen vid trånga passager även gäller små Ballader på tre ton eller bara fartyg på si så där några tusen ton. Viktskillnaden gör dock att man hellre undviker närkontakt än utmanar ödet.

Natten i Rendsburg skulle det inte vara så mycket mer att skriva om än att det var en trevlig hamn med en restaurang vars kycklinggryta var fantastisk. Om det inte vore för den familj från Stockholm som kom in strax efter oss. Drömmen om långfärder med egen båt är fantastisk och underbar, men också skör. Familjen bar på denna dröm och drog söderut förra sommaren. Väl framme i Brunsbüttel – slutet av Kielkanalen – skar deras motor. De beslutade sig för att lämna båten där och låta installera en ny motor över vintern, för att fortsätta sin färd denna sommar. När de så återvände för några dagar sedan visade det sig att någon förstört deras rigg. Familjen är nu på väg hem till Stockholm efter att ha satsat två år på sin dröm – sin mardröm.

Känslor kanske man också ska skriva om. Känslan av att ligga bakom en mur i Brunsbüttel och vänta på rätt vind, om tristessen som dock avbryts av ett glatt midsommarfirande och trevliga möten med besättningar på andra långfärdsbåtar. Om glädjen när man väl slussas ut för en simpel tre timmars färd i motvind till nästa hamn. Om bekymret då motorn lägger av mitt i en starkt trafikerad farled. Om lättnaden då ett snabbt utrullat försegel enkelt tar oss ur farleden. Om tryggheten när sjökortet ger 4,5 meters djup under kölen. Om slaget i magen när kölen stöter emot sandbanken. Om alla tankar på en krossad dröm när man ropar upp sjöräddningen på VHF:en. Om den naiva rädslan när man ser den brytande vågen rusa in från sidan och man tror att hela båten ska välta. Om hur man gör sig beredd på att bli blöt. Om lyckan när sjöräddningen väl når fram. Om hur seglarens självförtroende fått sig en rak höger. Men också om nytänt hopp när man väl ligger tryggt i hamn igen.

Hade inte tid stulits av två dagars motormeck i Cuxhaven hade det kanske funnits tid att skriva om en skön segling i halvvind upp till Helgoland i syfte att ge såväl terapi som bekräftelse på om båten läcker efter grundstötningen eller inte. Även om många nog finner det mer intressant att en liter Absolut vodka kostar 75 kronor och en liter Grants kostar 80 kronor på den röda klippön.

Kanske – om man planlagt bättre – hade man haft tid att skriva om balansakten mellan sanddynerna i stark akterlig vind, mot ebb, genom Dovetief in mot Norderney. Där bojarna står på rad och tidvattnet lätt sätter en ur kurs om man inte är alert. Om hur kämpigt de sista sjömilen blir i stark motvind och motström och om kullerbyttan hjärtat gör när det visar sig att man bara har knappa 20 cm under kölen när man så småningom rusar in genom hamninloppet.

Om man låg i en hängmatta vid en sommarstuga i en skog hade man kanske haft tid att skriva om allt detta. Det har man inte när man seglar. Då får man nöja sig med att uppleva det.

Read Full Post »

Nu har vi lagt in en massa bilder från juni så ta en titt på junis bildsida (länk till vänster)

Read Full Post »

Vi lämnade det holländska kanalsystemet i Lemmer och gav oss ut på Ijsselmeer, som jag inte riktigt vet ska räknas som insjö eller uppdämt hav?!?! Det blev motorgång på grund av svaga vindar första halvan fram till Lelystad där en sluss tar oss vidare in i Markermeer, en sista bit ”insjö” ner till Amsterdam. En högst odramatisk resa, om det inte vore för en stressad förare av världens största pråm. Sett från en nio meters plastbåt instängd i en sluss såg den faktiskt ut att vara världens största pråm.

När vi gick ut från slussen i Lelystad fick vi möte precis i porten av denna världens största pråm. Hade jag inte satt högsta fart på motorn lovar jag att Delphin III slutat sitt ärofyllda liv här på jorden som spillror av glasfiber och trä i Houtribsluizen i Lelystad. Självklart lös alla lampor röda för den ingående pråmen, men detta gäller tydligen inte när det bara är enstaka båtturister från Sverige som ligger i vägen.

Med nöd och näppe tog vi i alla fall oss ut mellan denna världens största pråm och den slussvägg som låg längst bort från ditos bog. Färden ner mot Amsterdam gick sedan för både motor och segel – en kombination som gav runt 6 knops fart. Att anlända först framåt niotiden på kvällen verkade vara en fördel. Så gott som alla yrkessjöfart höll nämligen kväll och brounderfart, slussning och gång genom Amsterdams kanalhamn gick lugnt och städat till. Lika så gjorde tilläggningen i Sixhaven, besöket på en av pizzeriorna på Damrak och en kortare sväng inom de ”tragiska kvarteren”.

Read Full Post »

Older Posts »