Här kommer lite loggboksfakta om våra tre första seglatser i Medelhavet.
Sète – Cap d Agde, distans 13,3 nm. Hamnavgift: € 11
091007 Vi lämnade Sète vid 12,30-tiden, några minuter senare än tänkt eftersom vi var tvungna att vända i hamnutloppet för att gå tillbaka till kaj och lämna grind- och toanyckeln.
När vi väl kom utanför pirarmarna märkte vi snabbt att det rullar ganska ordentligt när man har vinden in från sydost, en riktning som ger såväl vind som vågor fri väg ända från Afrika om de så önskar. Prognoserna hade talat om vindar runt 8 m/s vilket vi inte tyckte borde vara allt för besvärande. Vi hade även tagit oss en titt på havet innan vi avgick och det såg inte illa ut alls. Visst, inte så vågstilla som jag kanske hoppats att vår första seglats skulle vara men ändå helt ok. Och det var det också till en början med. Dyningarna var långa och rullningarna mjuka. Vi nöjde oss med full genua då Balladen seglar mycket bra på bara försegel, även om balansen då kanske inte alltid blir den bästa. Sanna styrde för att hålla sjösjukan stången.
Solen sken från en nästan klarblå himmel och farten låg runt 6 knop. Vi njöt av tillvaron.
Efter ett tag ökade vinden och styrningen blev allt tyngre. Speciellt när det kom en extra kraftig vindpust. Sanna kämpade tappert med rodret. Balladen är dock känd för att vara tung på rodret och med dålig balans blir det förstås än värre. Då och då trycktes vi ner i lä när hon inte orkade hålla emot. Jag släppte en aning på skotet med förhoppningen att det skulle bli lite lättare.
Vid 13,20-tiden tog jag över rodret så att Sanna fick vila lite. Nu ökade dock risken för sjösjuka och hon ställde sig för att hålla ett stint öga på horisonten. Båtens rullningar i den allt grövre sjön gjorde det dock inte lätt för henne. Vår färd gick dessutom bara dryga sjömilen från land och uppgrundningen gjorde inte vågorna snällare. Det var dock närmsta vägen vilket åtminstone skulle göra lidandet kortare.
Jag handstyrde en dryg halvtimme, sedan satte jag autopiloten och började förbereda ankomsten till målet. Bland annat genom att rulla in på genuan för att göra gippen innan hamningång enklare. Med autopiloten som styrman seglade vi så ända in i Cap d Agdes yttre bassäng en barnlek tack vare de generösa måtten på hamnen och rådande vind. Inloppet ligger i syd/sydvästlig riktning och vinden kom som sagt från sydost.
Klockan var 14,27 och från hamnutlopp till hamninlopp hade vi hållit en medelhastighet på 6 knop med enbart genua. Förutom den oroliga gången var det en fin segling. Inte minst för att det var den första på ett helt nytt och spännande hav. Sanna hade dock inte yttrat många ord under färden men fick nu nytt liv. Det är alltid lika beundransvärt hur någon som mår så dåligt bara kan piggna till så tvärt och få all världens energi så fort vi kommer i hamn.
Väl inne i en av de många bassängerna i Cap d Agde la vi till med nosen i vindögat på en perfekt plats under rådande vädersituation. Hamnpersonalen var dock inte lika nöjda som vi var varför vi fick flytta ut till ankomstbryggan. Där var vi helt exponerade för vindar från syd och tvingades gunga på dyningarna som rullade in i hamnen. Inte helt önskvärt om vinden skulle vända ner några grader. Trots en marina med flera olika bassänger och 2688 platser fanns det inte en enda skyddad plats över åt lilla Delphin. Att sedan den platsen vi först lade oss på knappast skulle nyttjas av dess rättmätiga ägare den närmaste tiden gjorde inte att vi kunde få använda den. De verkar inte ha hört talas om röd – grön skyltning här nere.
Första natten i Cap d Agde blev därför en fortsättning på gungandet från Sète (dock konstant här och inte som där bara vid vissa tillfällen). Det blev på grund av alltför starka vindar nästa dag även en andra natt i hamnen men då lyckades vi snacka till oss en bättre plats. Detta var vi inte minst glada över då ett fantastiskt åskväder drog över oss framåt kvällen med vindar som fick regnet att slå in närmast horisontellt i kajutan så fort man försökte ta sig ut ur eller in i båten.
Något vi också fann ut efter att kommit till Cap d Agde var att vindarna runt 8 m/s skulle öka till runt 12 framåt eftermiddagen. Den väderleksrapport vi sett hade dock inte talat om något sådant. Vi som ville ha en premiärtur på Medelhavet i vindar runt 5 m/s.
Cap d Agde – Valras Plage, distans 10,8 nm. Hamnavgift: € 9,40
091009 Vi lämnade Cap d Agde vid 13,30-tiden för den korta färden ner till Valras Plage. På grund av arbete kunde vi inte lämna hamnen tidigare. Det blåste så gott som rakt emot och motorfärd stod på schemat. Vinden skulle dock komma lite snett från land strax norr om väst vilket gjorde att jag hade förhoppning om lite snällare vågor. Vindstyrkan skulle ligga någonstans mellan 5 och 8 m/s.
Väl ute visade verkligheten sig stämma ganska väl med vad vi hoppats på, även om vågorna var lite större än vi trott. Dock långt ifrån den gropiga sjö vi hade gått emot längs med Tysklands och Hollands Nordsjökust. Farten lyckades hålla sig kring 3 knop. Efter 45 minuter valde vi att ta en kurs närmare land med förhoppningen att vågorna skulle bli mindre, vilket stämde. Farten ökade nu en knopp cirka. Det var ännu en vacker dag och då vinden kom framifrån hade vi bra lä bakom sprayhooden. Till skillnad mot första seglingen hade Sanna denna gång tagit sjösjuketablett och gick ner för att sova ungefär en timme efter avfärd. Autopiloten styrde och det enda jag behövde göra var att hålla utkik och bevaka det mörka hotfulla moln som bildades in över land. Det var inte vackert och jag ville inte ha det på närmre håll än vi redan hade det.
Efter drygt två och en halv timme kom vi fram till Valras Plage och hade då haft en medelhastighet till havs på 4 knop.
Hamnen här var betydligt mindre än i Cap d Agde – 240 platser – och väl skyddad från alla vindriktningar. Hamnkaptenen kom ut och tog emot våra förtöjningslinor. Att ligga vid in-checkningsbryggan var inga problem. Då hamn-ankomst-ölen var slut gick vi upp och satte oss på en av de många serveringar som fanns längs den långa inbjudande stranden. Ju längre söderut vi kommit har hamnavgiften, som även inkluderar el och dusch, blivit allt billigare, men även ölen. En stor stark (50 cl) kostade € 10 i Paris, här kostade den € 6.
Valras Plage – Gruissan, distans 12 nm. Hamnavgift: € 9.
091011 Vi hade studerat varenda väderrapport som gick att uppbringa och alla visade de på allt starkare vindar de kommande dagarna. Rapporterna var osäkra och talade om allt från medelvindar på 6 – 10 m/s till byar på 20 – 30 m/s i det området vi var på väg till. Vinden skulle dock komma från nordväst vilket här skulle betyda så gott som rakt från land. I vår färdriktning fanns det två hamnar inom kort avstånd, den ena bara sex sjömil bort, den andra Gruissan – ytterligare sex sjömil bort. I runda slängar handlade det om en och en halv eller tre timmars segling. Vi hade tänkt gå redan dagen innan men då vi kom upp ganska sent och vinden haft tendens att öka varje eftermiddag till följd av solens inverkan valde vi att vänta. I dag kom vi dock upp i tid och lämnade hamnen vid nio på förmiddagen. Vinden var blygsamma 4 m/s så Delphin fick bära full skrud. Solen värmde gott och havet låg nästan stilla. Runt om oss såg vi många små motorbåtar med söndagsfiskande fransmän. Det var äntligen en perfekt segling med fart runt 4 – 5 knop.
Vi var beredd på att vinden skulle öka. Speciellt med tanke på att ju längre söderut vi skulle komma skulle bergen allt mer lägga sig i leken. I så gott som samma ögonblick som jag skickade in en rapport till Twitter om hur underbar seglingen var kom de första vindbyarna och tryckte ner oss. Vi gick närmre land för att få ännu vågfriare vatten än vi redan hade. Något som visserligen gjorde att vindbyarna från det kuperade landskapet antagligen skulle bli aningen starkare.
Efter ett tag valde vi att reva storen. Till viss del som en övning inför ännu skarpare lägen än det vi befann oss i nu. Vi rullade också in på genuan. Farten låg nu runt sex knop och Delphin låg närmast konstant med vatten sköljande fram över skarndäck.
Vindbyarna kom allt tätare och blev allt kraftigare. Storen fick stå tämligen löst skotat i princip hela tiden för att vi inte skulle plöja ner helt i lä. Det betydde att den mest var till besvär där den stod och slog så jag gick upp och drog ner den när vi var ungefär halvvägs till Gruissan. Med enbart fock gjorde vi nu ändå drygt 6 knop med toppar på en bra bit över sju. Det var mycket kraft i vinden, men vi hade så gott som inga vågor. Seglingen var så häftig att Sanna, trots intag av sjösjuketablett, glömde bort att somna. Sjösjuk blev hon inte heller!
Efter två och en halv timme var vi dock nöjda med dagens värv och gick in i Gruissan. Väl i hamn märkte vi hur stark vinden var och hade vi utgått från den här hamnen hade vi nog aldrig gått ut till havs. En tanke vi inte var ensamma om.
När vi gled in mot gästkajen upptäckte vi till vår förtjusning två andra svenska segelbåtar. Bäst som vi höll på att förtöja vår kära båt kom en ur besättningen på den ena båten fram till oss och sa är det inte Månssons gamla båt? Att Delphin blivit igenkänd hemma i Öresund och uppåt västkusten är väl en sak, men här i södra Frankrike!?!? Det visade sig dock att frågan kom från en Skanörsbo som är på väg hem efter en nio år lång jordenruntseglats med sin fru på Malö 38:an S/Y Li. De har själva haft en Ballad och känner bröderna Månsson sedan den tiden.
